2016-10-01

Men vad hände egentligen?

Av Björn

Ja, det är nästan så att jag frågar mig själv samma sak. Det är nu snart två månader sedan som Max och jag skulle ut och flyga med LZG. Jag skulle skjuta ut planet ur hangaren och inser att det bara finns en plåtbrygga. Alltså ett sånt där litet plåtbläck som man kan lägga över ojämnheter när man skall förflytta flygplanet ur hangaren.

Flygplanet har ju som bekant tre hjul så det blev till att proritera var bryggan skulle placeras. Jag gick lite på var det låg placerat när man drog in planet, men med facit i hand hade bryggan gjort större nytta under ett annat hjul. Direkt utanför hangarporten finns nämligen en avvattningsränna som skall leda bort regnvatten.
fb_img_1472367328565

Naturligtvis ville vänster huvudställ inte passera rännan utan gungade lugnt ner i rännan. Inte en själ i närheten att fråga om hjälp, så jag gör det ödestigra misstaget att försöka skjuta på flygplanet själv. 

Det gjorde aldrig riktigt ont, utan mer som en ilande känsla och någonting som tänjdes ut. Jag ramlade framåt och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Tappade jag greppet? Trampade jag snett? När jag skulle ställa mig upp igen insåg jag att något inte stämde. Höger fot bar inte så jag fick sätta mig ner igen. Började försiktigt känna lite om vristen och där det normalt brukar finnas en hälsena fanns.. ..ingenting. 

Max fick hjälpa mig in till klubbhuset, och där kunde vi konstatera att det här måste man nog söka vård för. Vänliga människor på Hässlö flygförening såg till att jag kom till akutmottagningen på Västerås sjukhus, och att planet kom in i hangaren igen.

På akuten fick jag det definitiva beskedet att hälsenan var av, i alla fall det mesta av den. Det fanns tydligen lite fibrer kvar, så läkaren rekomenderade en konservativ behandling med walkerortos. Den här betongbjäxan skall således bli min kompanjon de närmaste två månaderna.

20160811_125029

Nu är det bara 5 dagar kvar tills jag blir av med pjäxan. Det skall bli osannolikt skönt. Några slutsatser från den gångna tiden är:

  • Det blir otroligt varmt – man måste sova med öppet fönster
  • Inte helt lätt att duscha – men det går!
  • Man orkar inte gå några längre sträckor
  • Man får ta det lite lugnare – att slutföra projektet att måla om huset går sådär..
  • Det går inte att köra bil på ett helt trafiksäkert sätt

Så livet kommer nog att återvända så smått inom kort även om flera månaders rehab väntar.

Att flyga själv får dock anstå ännu en tid. Jag behöver öva upp både rörlighet och styrka först. Förhoppningsvis kan det dessförinnan bli en en sväng med kollegan M, det är ju mörkerflygtävling i slutet av oktober.