Det var ett tag sedan jag flög Cessna 182:an – ja faktum är att det nog var i samband med inflygningen i januari. Med andra ord är det alltså dags för ett flygpass och damma av kunskaperna att flyga med constant-speed propeller. Max var inte sen att haka på så vi hade en bokning idag när vädret visade sig från sin allra bästa sida.

Vi hade väl inget egentligt mål med flygningen annat än an komma upp i luften så jag hade gjort en enkel plan att åka upp till Avesta i Dalarna vilket är snabbt gjort med 182:an. Det började dock med ett antiklimax. Det var många minusgrader ute och när vi skulle starta upp motorn orkade startmotorn inte riktigt dra runt trots att jag innan hade manuellt roterat propellern. Det blev till att avbryta och snurra propellern manuellt ett par varv till. Efter det tände det, och man kan inte annat än le när 182:an startar upp sina sex cylindrar med sitt dova muller på 230 hästkrafter 🙂

Flygningen flöt på bra med utpassering via Romfartuna norrut. Till nästa 182-pass skall jag nog läsa på manövereringen av flödesmätaren vilken jag aldrig fick någon fason över under detta flygpass…

Första flygpasset på ett tag som utfördes i dagsljus! Max ville följa med och vi passade på att även ta med oss Syster Yster med pojkvännen J.
Zäta-Gustav var bokad och jag hade planerat att ta en sväng in över city. Väderprognosen var lite motsägelsefull på förmiddagen, en LHP som angav lokalt 1.5-3 km sikt i duggregn och omkringliggande flygplatser tyckte att det var CAVOK. Något nederbördsområde var uppenbarligen i omlopp.

Beslutet blev hur som helst att styra mot Stockholm, så fick vädret avgöra hur långt vi skulle komma. Inte så långt visade det sig. Strax innan Bålsta började det mycket riktigt att stänka så smått, och med en OAT på runt -3 grader ville jag inte riskera någon is så vi vände tillbaka och höll oss över mälardalen där J fick prova på att spaka lite själv.