På genomresa

Miniweekend i Örebro för att besöka äventyrsbadet “Lost City”. Och från Stockholm till Örebro passerar man… just det – Västerås. Upplägget blev som så att Mamma T fick en shoppingdag i Västerås och Pappa B med son hade Urban-Filip bokad för flygning.

Vädret begränsade oss en aning, så originalplanen att studsa lite i Köping fick vi skrota för där ösregnade det. Istället drog vi oss något söderut och passade på att snurra några varv över Eskilstuna.

Sedan blev det lite allmännt småflygande i omgivningen. Vädret begränsade oss som sagt. Max var med i rodren och vi tränade på att flyga på rak kurs och sedan gå in i svängar. Han hade även lite funderingar på vad G-krafter är för någonting så vi körde både positiva G-krafter och några lätt negativa (så det kittlar lite i magen) 😉

Till sist gick vi mot Johannisberg för att köra några studsar, och sedan bar det tillbaka till ESOW igen..

Visingsö!

Som en liten sommaravslutning på jobbet hade vi planerat en flygtur ner till Visingsö. Det verkade vara svårt med väderprognoserna, så vi hade tre möjliga dagar att utföra flygningen på. Det visade sig att redan dag ett bjöd på bra väder, om än aningen molnigt. 

Det blev undertecknad, Marcus, Gustav och Linus som satte kurs mot Västerås och för kvällen var SE-IUF och SE-MIA (Västerås flygklubbs Cessna)

Daglig tillsyn!

Västerås har två flygplatser, och eftersom MIA är stationerad på Johannisberg och vi har våra flygplan på Hässlö så fick vi synka att vi startade ungefär samtidigt. Efter start hade vi bestämt att vi skulle lägga oss i väntläge över Kvicksund för att därifrån flyga i gemensam trupp ner mot Visingsö. 

Vi gör oss redo för start med SE-IUF

Holding över Kvicksund

Det var lugnt och fint i luften och Sweden Control var som vanligt vänliga och behjälpliga med trafikinformation. När vi närmade oss Visingsö var det dags att börja planera för landningen. Vindstruten visste vi på förhand att den var trasig, och deras Vind-T (en vindmackapär från förhysteriska tider) vet man inte riktigt hur känslig den är, men det blev ändå ganska enkelt att bedöma vindriktningen – vindkraftverken i närheten stod i det närmaste stilla och pekade åt olika håll, och Vättern var helt spegelblank och hade inte den minsta krusning. Kort och gott – det var vindstilla och vi angjorde trafikvarvet och landade på stråket 33. 

Över Vättern – Visingsö närmar sig

Marcus och Linus hänger på med SE-MIA

Visingsö (vy mot söder) efter att vi passerat fältet

Svänger strax till final stråk 33

Framme!

Ett par andra flygplan hade även tagit sig till Visingsö och de höll som bäst på att äta middag när vi kom. De var ute på flygsemester med övernattning och hade satt upp sina tält i direkt anslutning till sina parkerade flygplan. Vi dukade upp vår medhavda mat och åt en välbehövlig middag.

Middag bestående av rostbiff med potatissallad

Efter lite strosande och spanande lastade vi in oss i flygplanen och begav oss sedan mot Västerås igen.

Detta var andra gången jag flög till Visingsö. Fältet ligger riktigt naturskönt och man landar i princip i strandlinjen. Det finns även en 9-håls kortbana insprängd mellan landningsstråken om man skulle ha med sig golfklubborna…

 

Till Skå

En härlig sommarkväll och jag hade pratat med Max om att komma ut och flyga en sväng.  Vi beslutar oss för en sväng till Skå. Det är härligt väder och kollegan Marcus följer med. 

På Skå mötte Gustav upp och efter viss övertalning följde han med på ett kort varv runt fältet. Under tiden passade Max på att provsitta GUV:en, aerobaticsplanet som Marcus använder för att ta sin behörighet i avancerad flygning.

Tid för avgång!

Vi lämnar Västerås bakom oss

Omgivningarna runt Skå

Gustav framför Urban-Filip

Max provsitter GUV:en

På väg tillbaka till Västerås. CoPilot Max tränar på att hålla kurs och höjd

Klar inflygning bana 01

På final bana 01

Max hjälper till med tankningen

Flygfredag

Max och jag fick några timmars andningshål från mjölkdimmorna därhemma och vi passade på att bege oss mot Västerås för lite flygning. Det var en riktigt fin dag, som började en aning blåsigt, men vinden mojnade under eftermiddagen och det blev riktigt fint flygväder.

Vi kom iväg aningen sent, så vårt första stopp blev bara en studs-och-gå på Arboga flygplats. Man hade segelflygsverksamhet, men det var inga problem för oss att sticka emellan med en studs.

Efter studsen fortsatte vi norrut och tog sikte på Köping. Där landade vi och det visade sig att klubbhuset var öppet så vi passade på att köpa varsin glass. Egentligen hade vi tänkt att tassa de 10 minutrarna det tar över E18 till McDonalds för lite middag, men styrkt med en glass, bestämde vi oss för att istället fortsätta flygningen.

ESVQ – Köping

Det blev ytterligare en sväng norrut, med Kolsva som rundningsmärke innan det bar tillbaka till inpasseringspunkten Romfartuna med påföljande landning på bana 19.

När vi skulle hem packade jag in allt i bilens baggageutrymme och den automatiska bakluckan stängdes. Samtidigt startade ett äldre militärplan upp sin motor på plattan varpå vi blev nyfikna och gick bort till stängslet för att titta. I detta märkte jag naturligtvis inte den diskreta signal som bilen gav ifrån sig, att “nu är du på väg att låsa in din nyckel i bilen”. När vi kom tillbaka 5 minuter senare var backluckan stängd och låst, med nyckeln i bilen.

Hur vi tog oss hem till Stockholm? Ja det blev lite blandade färdmedel… (och en tur tillbaka till Västerås dagen efter för att hämta bilen med hjälp av reservnyckeln..)

Vårdag i luften

Hälsenan är läkt och våren är här på allvar! Det är med andra ord dags för en flygtur. Max var naturligtvis inte sen att hänga på och även kollegan M följde med i baksits.

Max kollar in helikoptern på ESOW


Vi startade från Västerås i SE-GPN och satte kurs norrut, mot Avesta. Det var näst intill vindstilla på marken, men solinstrålningen gjorde att det blev kraftig termik. Vi fick gå upp på 3000 fot för att få det lite lugnare. 

Mot Avesta

Svänger final Avesta


I Avesta landade vi på grässtråket för att sedan promenera 500 meter till en vägkrog/fik. Kanske inte världens mysigaste, men vi fick i alla fall lite kaffe i oss.

Vid landningen i Avesta märkte vi att fältet var ordentligt mjukt. Såpass att jag faktiskt reflekterade en sekund över hur lång startsträcka vi skulle behöva. Nu är stråket 900 meter och det är dubbelt så mycket som vår erfordeliga sträcka är så det borde inte vara några problem. Det fick bli procedur för kortfältsstart och vi var gott och väl i luften efter att ha förbrukat halva startbanan.

Max i Avesta


Vi styrde kursen vidare mot Johannisberg. Där var det livlig aktivitet med både segelflyg och fallskärmshoppning. Vi spanade in aktiviteterna och sedan blev det en kort flygtur tillbaka till Västerås igen.

Max framför fallskärmshopparnas flygplan

M går igenom för Max hur bränslemätarna fungerar i en CUB

Flyglördag med lågt i tak

Max har påtalat hur länge sedan han var med och flög. Och ja, jag har ju inte varit i luften själv heller på grund av hälsenan, men denna lördag hade vi reserverat tid för att åka till Västerås för flygande aktiviteter.

Kollegan M hade även flygande planer så vi bestämde oss för att styra upp något. På Johannisberg var det dessutom landningstävling, vilket nog Max skulle tycka vara roligt att se på. Vädret såg redan på fredagkvällen lite mediokert ut, och på lördagsmorgonen insåg vi att det inte skulle bli någon längre flygning, molnbasen låg på 700-800 fot. Vi beslutade oss i alla fall för att ge oss av mot västerås så får beslutet tas där.

Väl i västerås kunde vi konstatera att det var låg molnbas, ca 700 fot. Banan var dessutom isig så landningstävlingen blev inställd. M fick istället förevisa johannisbergs flygetyg.

Max i en CUB


Vädret kändes inte så motiverande att åka till Hässlö för att ta LZG, men det skulle nog vara fullt möjligt att bara ligga i varvet och studsa på johannisberg. M gjorde daglig tillsyn på MIA, och sedan avverkades 5 studsar.

Häng med i en film på 8 minuter under ett varv..

Medical 2016

För att flygcertifikatet skall vara giltigt måste man även ha ett giltigt Medical Certificate. Det är ett certifikat som intygar att du är frisk och att det inte föreligger några medicinska hinder att framföra ett luftfartyg. Giltighetstiden varierar med innehavarens ålder, och har man kommit över 40 så är det vart annat år som gäller. 

Det var dags för mig att förnya i år, och efter sedvanliga kontroller vilket inbegriper bland annat hörsel, blodtryck och EKG så kan vi konstatera att jag är frisk 🙂

Medicinskt intyg


Jag kan inte sluta tänka på paralleller till vanliga körkort för bil. Dessa kan man ta när man är 18, och sedan sker det inga medicinska uppföljningar (förutom möjligen om du blir vållande till någon olycka), medan man inom luftfarten blir kontrollerad ut i fingerspetsarna. Fundera en sekund över var du skulle göra mest “skada” om du inte uppfyller de medicinska kraven, i lufthavet med rätt få andra flygplan, eller på motorvägarna tillsammans med 100.000-tals andra bilar?

Mörkertävlingen 2016

Då är deltagandet i Västerås Flygklubbs mörkertävling genomförd. Detta är andra gången M och undertecknad ställer upp så det börjar bli en tradition. Hur gick det då? Ja vi suger en stund på den karamellen.

Vi satte av mot Västerås i god tid för att kunna värma upp med några studsar på den ljusa delen av dygnet. M betade av uppåt 10 studsar i rask takt, och jag provade att även göra en från högersitsen. Spännande upplevelse i och med att synvinklar och reglage inte är där de brukar vara. Men det gick bra och jag får nog klassa det som godkänt. Det var riktigt härligt att konstatera att den skadade hälsenan faktiskt höll utan problem.

Och just på grund av hälsenan provade jag på de olika momenten som tankning, och puttning av flygplan. Gick galant, men jag tog det extremt försiktigt.

Tankning C172 SE-MIA

 
Studsandet fortsatte fram tills att solen gick ner, då det var dags att börja tänka lite på tävlingen. 

Tävlingen

Lagen hade samlats och det var dags att dra igång tävlingen. M och jag var riktigt taggade, vi hade ju trots allt en sistaplats från förra året att försvara! Tävlingsledningen delade ut kvällens uppgift – en navigationsrunda med ett antal markerade mål.

Kartunderlag, mörkertävling 2016


Vid varje brytpunkt fanns det en eller flera frågor som skulle besvaras. Det kunde vara allt från att kontrollera hinderbelysning till att se vad för sorts belysning en kyrka hade – eller inte hade.

Först och främst fick vi utarbeta en driftfärdplan. Det går ju snabbt idag när man har allt i iPaden. Sedan lämna in färdplan till Flight Planning Centre vilket är ett krav nuförtiden vid all mörkerflygning. Sedan började vi förstudera brytpunktsfrågorna för att vara så förberedda som möjligt när vi väl var i luften.

När starttiden var inne gav vi oss iväg. M hade koll på själva flygningen och jag koncentrerade mig på kartläsningen, och vi betade av brytpunkt efter brytpunkt. Gick utan större bekymmer, men som vanligt kan det vara lite svårt att identifiera smådetaljer eftersom vi höll oss mellan 2000-3000 fot. Till nästa år kan det även vara värt att komma ihåg att som navigatör förmedla instruktioner så att planet passerar bredvid målet, och inte rakt över det. Blir så mycket enklare att se då…

Kungsör, östra infarten


Jag hade även med mig actionkameran, men det blir inte mycket vettigt i och med att det är så mörkt. Jag hade även kopplat in kamerat på planets intercom i förhoppning att kunna fånga någon sekvens i samarbetet för att ta oss mellan brytpunkterna, men inte heller det fungerade. Endast ett lågt brummande ljud blev inspelat. Grymt irriterande, får nog testa lite på marken nästa gång för att få intercom-kabeln att fungera.

Nåväl, nedan följer GPS loggen från flygningen…

GPS spår från navrundan

Väl tillbaka gav vi oss i kast med teoridelen. Det har hänt mycket kring regelverken de senate åren. De har försvunnit, tillkommit nya, reviderats, stöpts om, bytt namn – ja ärligen kan jag säga att jag inte har total kontroll på alla detaljer. Majoriteten av ändringarna är dock lättnader, så man ligger oftast på rätt sida lagen om man skulle tillämpa gamla kunskaper. Men det finns undantag. T.ex är det inte längre tillåtet att placera två barn under 12 år i samma säte, vilket tidigare gjorde det fullt möjligt och lagligt att i en PA-28:a ta en flygtur med sex stycken femåringar. Inte att rekomendera…

Frågorna ja, här gäller det ju att veta och vara säker på sin sak, och vi gick bet på en del nymodigheter. Men rätt bra koll på läget ändå 😉

Och hur gick det då? 

Jag kan stolt presentera att jumboplatsen har fått nya adepter, för den här gången placerade vi oss näst sist! Eller på bronsplats om man så vill..

Hamnen stängd för i år

Årets arbetspass avklarat. Nu har vi konfigurerat hamnen i vinterläge. Vattenrör är tömda, elen urkopplad, nödutrustning inplockad och så vidare. Nu väntar bara bomupptagningen, men det får arbetslaget ta hand om nästa vecka. 

Sedan är snö och is välkomna…

Men vad hände egentligen?

Ja, det är nästan så att jag frågar mig själv samma sak. Det är nu snart två månader sedan som Max och jag skulle ut och flyga med LZG. Jag skulle skjuta ut planet ur hangaren och inser att det bara finns en plåtbrygga. Alltså ett sånt där litet plåtbläck som man kan lägga över ojämnheter när man skall förflytta flygplanet ur hangaren.

Flygplanet har ju som bekant tre hjul så det blev till att proritera var bryggan skulle placeras. Jag gick lite på var det låg placerat när man drog in planet, men med facit i hand hade bryggan gjort större nytta under ett annat hjul. Direkt utanför hangarporten finns nämligen en avvattningsränna som skall leda bort regnvatten.
fb_img_1472367328565

Naturligtvis ville vänster huvudställ inte passera rännan utan gungade lugnt ner i rännan. Inte en själ i närheten att fråga om hjälp, så jag gör det ödestigra misstaget att försöka skjuta på flygplanet själv. 

Det gjorde aldrig riktigt ont, utan mer som en ilande känsla och någonting som tänjdes ut. Jag ramlade framåt och förstod inte riktigt vad som hade hänt. Tappade jag greppet? Trampade jag snett? När jag skulle ställa mig upp igen insåg jag att något inte stämde. Höger fot bar inte så jag fick sätta mig ner igen. Började försiktigt känna lite om vristen och där det normalt brukar finnas en hälsena fanns.. ..ingenting. 

Max fick hjälpa mig in till klubbhuset, och där kunde vi konstatera att det här måste man nog söka vård för. Vänliga människor på Hässlö flygförening såg till att jag kom till akutmottagningen på Västerås sjukhus, och att planet kom in i hangaren igen.

På akuten fick jag det definitiva beskedet att hälsenan var av, i alla fall det mesta av den. Det fanns tydligen lite fibrer kvar, så läkaren rekomenderade en konservativ behandling med walkerortos. Den här betongbjäxan skall således bli min kompanjon de närmaste två månaderna.

20160811_125029

Nu är det bara 5 dagar kvar tills jag blir av med pjäxan. Det skall bli osannolikt skönt. Några slutsatser från den gångna tiden är:

  • Det blir otroligt varmt – man måste sova med öppet fönster
  • Inte helt lätt att duscha – men det går!
  • Man orkar inte gå några längre sträckor
  • Man får ta det lite lugnare – att slutföra projektet att måla om huset går sådär..
  • Det går inte att köra bil på ett helt trafiksäkert sätt

Så livet kommer nog att återvända så smått inom kort även om flera månaders rehab väntar.

Att flyga själv får dock anstå ännu en tid. Jag behöver öva upp både rörlighet och styrka först. Förhoppningsvis kan det dessförinnan bli en en sväng med kollegan M, det är ju mörkerflygtävling i slutet av oktober.

%d bloggers like this: